vara i

i helgen fick jag se en sak. en väldigt rolig sak. men samtidigt tänkte jag, varför visste inte jag något? kändes som att jag borde det, långt innan alla andra. eller i alla fall många. det gör mig faktiskt lite irriterad. besviken. men framför allt ledsen. DU var den som var beviken på mig för att jag inte ringde när jag var hemma. inte för att DU själv heller gjorde det. men DU tyckte väl det var min uppgift att höra av mig, bara för att jag inte bor hemma längre. DU sa att DU hoppades vi skulle hålla kontakten. det hoppades jag med. jag har inte hört av mig speciellt mycket, det vet jag. men DU är faktiskt en lika dålig människa som jag. för DU har heller inte hört av dig. och ärligt talat så är det DU som har förändrats. kanske jag, men deffinitivt inte på samma sätt. och det var vad jag sa till dig. DU kommer bli precis som dem. DU lovade att det inte skulle hända. DU sa att det inte fanns en chans till det. men så vitt jag vet, så hade jag rätt. jag saknar dig massa, och jag är jävligt glad för din skull. men kom inte och säg att det är jag som svikit och struntat. för det har faktiskt DU också. vänskapen kommer aldrig bli som förr. om den ens kommer att återuppta igen.. fråga inte. människan vet vem jag pratar om.

nu ska jag sova och sluta fundera. tror det är ett bra val just nu.